Den 3 augusti kallade Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, en regering med SD-ministrar för en mardröm och pekade ut Richard Jomshof som tänkbar justitieminister. Jomshof svarade med två bilder och en mening: mannen till vänster var Vidkun Quisling, mannen till höger en quisling. Till höger stod Lindberg.
Inom ett dygn handlade svensk politik om ordet. Statsministern tyckte det var osmakligt och oanständigt. Lindberg talade om ett auktoritärt förhållningssätt och läste det som ett hot mot journalistiken.
Quisling är ett hårt ord, och det är ju meningen. Jag tycker jämförelsen var relevant, givet vad Lindberg ägnar dagarna åt och vad det leder till för Sverige. Inte minst för att det var han själv som skrev att stödet aldrig är gratis.
Stödet är aldrig gratis
I september 2018 skrev Lindberg: “Franz von Papen är lika mycket en historisk person som ett begrepp, som Vidkun Quisling.” En von Papen, menade han, är ett parti, eller en politiker, som tar stöd av en rörelse för egen vinning, tror sig kunna styra den, och upptäcker till sist att det var den som styrde. Det riktade han mot borgerliga som närmade sig SD. Stödet är aldrig gratis, skrev han.
Det är en begriplig princip. Den byter inte innebörd för att den träffar åt vänster.
Lindberg är inte en reporter som råkat hamna i kläm. Han är politisk chefredaktör på en ledarsida som kallar sig oberoende socialdemokratisk, har i åratal försvarat en omfattande invandring, sågat S när de försökt sig på självkritik, och avfärdat tal om socialdemokratiska band till islamism som antimuslimska konspirationer. Så sent som 2025 kallade han debatten om Muslimska brödraskapet för en värld av “foliehattar”, och skrev att några verkliga islamister inte syntes till på S-kongressen. Det får han tycka. Då är han opinionsbildare och försvarare, inte åskådare.
Överenskommelsen med SMR
1999 tog Broderskapsrörelsen, som i dag heter Socialdemokrater för tro och solidaritet, och Sveriges Muslimska Råd fram en överenskommelse. Den går fortfarande att läsa.
SMR reste inför valet 1998 runt bland föreningar och församlingar för att värva S-medlemmar, deltog i valarbetet och mobiliserade muslimska väljare. I samma papper åtar sig Broderskapsrörelsen att tillsammans med SMR driva frågorna om muslimska helgdagar, statlig imamutbildning och fredagsbön på jobbet, och sätter mål: muslimer på femton kommunala listor, fem landstingslistor, riksdagslistor i minst fem län, 2 000 muslimska partimedlemmar och 300 med politisk grundutbildning. Väljare, medlemmar och kandidater åt ena hållet, politisk väg in och saklöften åt det andra, allt i samma arbetsplan.
För mig är det här bytesaffären i klartext, inte för att överenskommelsen ensam förklarar allt som hänt sedan dess (det gör den inte), utan för att en S-organisation och SMR där skriver upp vad de ville ha av varandra. Den som kräver att avsikt, metod och varje följd ska stå på samma rad har i praktiken gjort politisk analys omöjlig. Makt lämnar sällan ett sådant kvitto. Man lägger det som står i dokumenten bredvid det som sedan hände, och bedömer mönstret. Man kan ha fel om delar av kedjan utan att låtsas att det man ser inte finns.
Sedan dess har Sverige ändrats rejält. År 2000 var 11,3 procent av befolkningen född utomlands. År 2025 var det drygt 20 procent. SCB mäter inte religion, så det är inte en muslimsiffra, det är skalan på förskjutningen under samma tid.
Muslimer är förstås inte ett enda kollektiv. En granne, en förening, en islamistisk rörelse och ett medeltida rike är inte samma sak, och den skillnaden får inte användas till att tömma historien på innehåll. Frågan är vad som hänt när muslimska härskare och institutioner fått politisk överhöghet över tidigare kristna samhällen.
Svaret är inte att alla kristna omedelbart dödades eller tvingades konvertera. Ofta levde kristna och judar kvar i generationer och kunde både verka och blomstra. Men de gjorde det som dhimmier: skyddade, men underordnade, icke-muslimska undersåtar. De betalade särskild skatt, och deras ställning byggde på att de erkände den muslimska maktens överhöghet. Hur hårt det sved skiftade mellan platser och århundraden. Grundordningen var ändå inte sekulär jämlikhet mellan religionerna.
Den klassiska ordningen är inte lika rättigheter. Det är dhimma eller svärdet. Kapitulerar du får du behålla huvudet som underordnad. Gör du motstånd får härskaren döda de stridande männen. Det är inte min sammanfattning, det är fiqh. Den som invänder kan visa ett fall där ett samhälle kom under muslimsk politisk överhöghet och de icke-muslimska fick behålla den frihet de hade. Det fallet finns inte.
Anatolien är det stora exemplet. Det var Bysans kristna kärnland. Från 1000-talet följde turkisk migration, militära nederlag, nya muslimska maktcentra och gradvis konvertering, och förvandlingen tog århundraden, just därför är den viktig. Ett samhälle kan byta språk, religion, elit och politisk identitet utan att allt sker i ett enda slag.
Gallipoli är ännu tydligare. Under ett bysantinskt inbördeskrig slöt kejsar Johannes VI Kantakouzenos 1352 en pakt med osmanerna, bjöd in dem över Dardanellerna och använde deras trupper mot sina kristna rivaler - han behövde dem för att vinna här och nu. Två år senare tog osmanerna den jordbävningsskadade fästningen Gallipoli och fick sitt första bestående brohuvud i Europa. Därifrån kom expansionen på Balkan. Kantakouzenos abdikerade samma år. Mindre än ett århundrade senare föll Konstantinopel.
Samma ordning har genomförts i vår tid. När IS tog Mosul 2014 fick de kristna konvertera, betala jizya, lämna, eller svärdet. I Raqqa, inte i Assads Damaskus, hade de redan ställt samma krav. Yazidierna i Sinjar dödades, förslavades och jagades upp på berget. I Iran efter 1979 hängdes bahá’íer för att de vägrade avfalla, tio kvinnor i Shiraz 1983, en av dem sjutton år.
Sverige var ett av de västländer där högst andel reste frivilligt för att slåss för det kalifatet. Säpo räknade 286 svenska medborgare som anslutit sig till terrorgrupper i Syrien och Irak. Försvarshögskolan landade på omkring 300. De åkte inte från ingenstans. De åkte från miljöer som redan fanns här. Säpo sade självt att det är i de miljöerna risken att unga radikaliseras ligger.
Sveriges muslimer är inte en osmansk armé. Jämförelsen gäller felbedömningen: ett parti, eller en politiker, använder en organiserad rörelse för att vinna här och nu och utgår från att den egna sidan sätter villkoren även sen. Rörelsen har egna mål, egna nätverk och en annan tidshorisont. Det är precis den princip Lindberg ville att vi skulle fatta genom von Papen, och som han vägrar använda när det är hans egen sida som byggt relationen.
I Sverige är risken konkret. Socialdemokraterna tar stöd av en muslimsk paraplyorganisation för att vinna val, och räknar med att Sverige förblir det land som sätter villkoren. SMR beskrev självt väljare, medlemmar och kandidater som en resurs att organisera. Om den sidan med tiden sätter villkoren är det inte lika medborgerliga rättigheter som gäller, det är den ordning historien redan visat: skyddade, men underordnade. Det är därför det blir relevant att kalla både Lindberg och Socialdemokraterna för quislingar - han skyddar bytesaffären, de byggde den.
Sverige ska ha religionsfrihet och lika medborgerliga rättigheter, det är inte förhandlingsbart. Lika rättigheter betyder inte att religiösa organisationer ska slippa politisk granskning, och muslimska medborgare är inte ett röstblock. SMR valde däremot självt att beskriva dem som en resurs man kan organisera.
Lindberg hade kunnat granska det här med samma misstänksamhet som han har mot högerns samarbete med SD. I stället försvarar han miljön som byggde relationen, avfärdar granskning av islamistiskt inflytande som antimuslimsk, och gör kritik av invandringspolitiken till rasism och hat.
Han kallar en regering med SD-ministrar för en mardröm. Det han och Socialdemokraterna bär ansvar för är, på alla rimliga grunder, väl belagt som markant farligare än Jimmie Åkesson.
En quisling behöver inte vilja samma slutmål som den andra sidan. Hela hans von Papen-princip bygger på motsatsen, att man tror samarbetet sker på de egna villkoren.
Han lägger dagarna på att försvara den linje som gjort den här utvecklingen möjlig, och på att gå åt dem som pekar på följderna för Sverige. När han använder mediemakten till att skydda sidan som byggde bytesaffären, och misstänkliggöra dem som granskar den, då uppträder han som en quisling.
Han gjorde själv förrädare och möjliggörare till politiska begrepp. Han kan inte reservera dem för motståndarna, och han kan inte säga att stödet aldrig är gratis när högern samarbetar med en rörelse och sen vägra ställa samma fråga när S gör det.
Tycker du att jag har fel? Läs överenskommelsen med SMR och Lindbergs egna ord, och säg sen var principen slutar gälla.
Tänk själv.
Källor
- SVT: Jomshof kallar Lindberg och Andersson för quislingar
- Aftonbladets ledarblogg: Har ni hört den om von Papen?
- Aftonbladet: Sluta säga förlåt för migrationen, S
- Aftonbladet: Den blågula rasismen är en ekonomisk katastrof
- Aftonbladet: I de antimuslimska foliehattarnas tid
- Rapport 4/99: Delaktighet, identitet och integration
- SCB: Utrikes födda i Sverige
- SVT: Säpo: 286 svenskar har anslutit sig till terrorgrupper
- SVT: 83 svenska IS-återvändare
- Human Rights Watch: Iraq: ISIS Abducting, Killing, Expelling Minorities
- Human Rights Watch: Iraq: Forced Marriage, Conversion for Yezidis
- The Guardian: Iraqi Christians forced to flee Mosul
- CBS News: Which European countries have produced the most ISIS fighters?
- Bahá’í International Community: Ten Baha’i women executed in Shiraz
- Cambridge University Press: Cumans and Tatars
- Cambridge University Press: The Black Death and the Rise of the Ottomans
- Cambridge University Press: Non-Muslims in the Early Islamic Empire
- Cambridge University Press: Tribute, Islamic Law, and Diplomacy
- Cambridge University Press: Islam, Literature and Society in Mongol Anatolia